Även om inget har förändrats till något positivt direkt.
farsan höll sig nykter i drygt en månad. Och under den tiden var han den bästa farsan jag någonsin haft under mina 20 år, tragiskt men sant.
Han kunde ringa och fråga hur jag mådde, komma på besök, hjälpa till osv. Sånt som en farsa bör göra.. Man tänkte som vanligt: ÄNTLIGEN, kanske osv...
Men i helgen ballade det ur.. Ringer och skriker, kommer hit och skriker så att alla grannar kan höra hur misslyckad jag är. Att om jag vore nåt till människa så skulle ja klappa till min mor så hon förstod sina fel och brister.. Sen ramlade han ner för trappan och slog sig rejält tror jag. Vicket idag låter : "det var Ida som knuffade mig".. aah men säkert. Inte ens jag är så dum i huvudet så jag knuffar en människa nerför trappan.. Men men .. Sånt kan jag ändå ta!
Jag har insett att han aldrig kommer att bli bättre, att detta "helvete" aldrig tar slut.
Men på nåt sätt så gör det inte lika ont att veta sanningen längre. Jag gräver inte ner mig för detta problem mer. Han är 54 år och borde veta bättre. Han valde flaskan, ingen annan gjorde det åt han direkt...
Jag har kommit fram till att så länge han nekar sitt missbruk så kommer det aldrig att ske en förändring. Vet inte varför ja reagerar som ja gör?..
Jag hade inte tvekat en sekund på att så gott som slita sönder den människa som sagt nåt illa om farsan förr. Idag kan jag hålla med på de flesta punkter och nästan tycka det är skönt om nån vill prata om detta med mig.. Är ju så fruktansvärt mkt man har inom sig som någon gång måste få komma ut alltså.. Det finns en massa ilska och funderingar kvar sen barnsben som fortfarande gnager och vill ut.
Vet inte om ja tacklar detta problem på ett annorlunda sätt nu än tidigare? .. Ja har faktiskt ingen aning. Vem vet om jag en vacker dag bryter ihop eller om ja orkar fortsätta i detta kalla spår. Det vet man inte, men man vet inget av hur ens framtid ser ut så jag funderar inte så mkt över den saken...
Kanske är det löjligt att skriva detta i sin blogg, men jag tycker bara det är skönt att få ur sig lite ibland. Och jag kräver inte att någon ska läsa, kommentera eller ens bry sig.
Detta är för min egen skull..
Allt jag önskade mig som liten var att jag och min familj skulle bli lyckliga. så blev ju inte fallet men jag hoppas att vi en dag ändå kan känna stolthet i våra handlingar och att vi alla mår bra på nåt sätt, att vi alla gått vidare och funnit lyckan i nåt.. För jag älskar er verkligen <3
Nu blev det jobbigt här.. Får avrunda detta och tänka på att jag har en disk som skriker efter mig...
Ha det bra...
/ Ida..
0